Idag är det sista juli och det innebär också att det är hög tid för månadens biologifakta! Den här månaden handlar det om hajar (ett av mina favoritdjur!) och hur välanpassade jägare de är. Det är en populärvetenskaplig text jag skrev till min första kurs på biologprogrammet (så förhoppningsvis har jag utvecklats sedan dess) som jag anpassat lite grann. Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva en helt ny text (de här inläggen är verkligen det som tar allra mest tid) och tänker att det är väl inget fel på att återbruka en text som ändå är relevant och intressant! Så håll till godo!

 

Hajen – Havets Härskare 

Hajar har funnits i våra hav i över 400 miljoner år och har genom evolutionen successivt formats till ett av världens mest framgångsrika rovdjur. Idag befinner de sig högst upp i havets näringskedja och har inga naturliga fiender. Vad är det då som gör hajen till denna överlägsna predator?

 

Hajar hör till kladen Condrichtyes (broskfiskar). Som namnet broskfiskar antyder så har hajar ett skelett till största del uppbyggt av brosk, vilket gör det lättare och mer flexibelt än ett benskelett. Tidigare trodde man att benskelettet hos benfiskar härstammade från broskfiskarnas skelett, men förbeningen av skelett hade påbörjats redan hos broskfiskarnas anfader. Man har även funnit benliknande vävnad hos broskfiskar, t.ex. i tänderna och fjället, så det är mer troligt att benvävnaden hos broskfiskarna har tillbakabildats och att de istället utvecklat broskskelett.

 

Benfiskar har en simblåsa fylld med luft för att hålla sig flytande i vattnet, något som broskfiskar saknar. Istället har hajar en oljefylld lever. Eftersom att olja har en lägre densitet än vatten ökar det således hajens flytförmåga. Detta räcker dock inte, hajens densitet är fortfarande högre än vattnets och därför måste den simma konstant för att inte sjunka. De flesta hajar är dock skickliga simmare med sin strömlinjeformade kropp och starka muskler.

 

Alla hajar är inte de typiska karnivorer man ofta associerar till. Det finns även planktonätande hajar, så som till exempel världens största fisk valhajen (Rhincodon typus), men det är de typiska rovhajarnas morfologiska karaktärer som är intressanta i den här kontexten.

 

De många tänderna hos dessa hajar är kanske den mest slående karaktären hos dessa predatorer. Tänderna varierar i form beroende på vad hajens huvudsakliga föda är. Hos vithajen är de till exempel stora och trekantiga med sågtandade kanter, detta för att kunna hålla fast och skära in i bytet på ett effektivt sätt. Andra arter kan istället ha smala, spetsiga tänder för att lättare kunna fånga hala fiskar. Gemensamt för de flesta hajar är dock att tänderna är riktade bakåt och att de byts ut kontinuerligt allt eftersom att de slits ut. Kombinationen av dessa specialutformade, sylvassa tänder och styrkan i käkarna gör att hajbett ofta är mycket kraftiga.

 

Det krävs dock mer än bara ett kraftigt bett för att bli en framgångsrik jägare. Hajen använder flera sinnen synkroniserat i sin jakt på byten. Ett av de viktigare sinnena är luktsinnet som är mycket mer utvecklat hos hajar än hos de flesta andra ryggradsdjur. Ungefär två tredjedelar av hajens hjärna bearbetar luktintryck. När hajen simmar flödar vatten in i näsborrarna till speciella celler som reagerar på olika kemiska ämnen, särskilt på blod och andra kroppsvätskor. För att definiera var lukten kommer ifrån svänger hajen sitt huvud fram och tillbaka. Ett större avstånd mellan näsborrarna gör det lättare för hajen att hitta luktkällan. Hammarhajar (Sphyrna Zygaena) som har ett unikt hammarformat huvud med glest sittande näsborrar besitter en särskilt god förmåga för luktidentifikation.

 

De flesta hajarter har ett välutvecklat synsinne som gör sig bäst på relativt nära håll i sämre ljus eller grumligare vatten. Hajens ögon har även en speciell skyddsmekanism som aktiveras vid själva anfallsstöten för att att undvika skador från eventuella klor hos bytet eller andra vassa objekt. Detta sker antingen genom att ögonen rullar bakåt i en hård broskkapsel eller genom att ett sekundärt ögonlock täcker ögat. Eftersom hajens syn under den här korta tiden är försämrad betyder det att hajen använder sig av andra sinnen än synen för att veta exakt var bytet befinner sig vid jaktens slutskede.

 

Hajar har även ett betydelsefullt organ som kallas sidolinjen, som består av porer som fungerar som receptorer för vågrörelser och tryckförändringar i vattnet. Receptorerna kan upptäcka rörelser på upp till 250 meters avstånd. Dessa porer finns på en linje på sidan av hajens kropp, från huvudet till stjärtfenans slut, och sammansluts i en vätskefylld kanal. I själva kanalen finns celler som registrerar vågrörelserna och skickar dem vidare till nervsystemet och hjärnan. Cellerna i hajens öra fungerar på liknande vis, de uppfattar ljud i form av tryckvågor som färdas i havet. Hajar verkar finna lågfrekventa ljud mellan 25-50 Hz mest intressanta då detta kan vara ett djur som kämpar i vattnet.

 

Det mest intressanta sinnet hos hajar är det elektromagnetiska, som består av elektroreceptorer, så kallade lorenzinska ampuller. Det är som små geléfyllda känselgropar som känner av elektriska impulser i vattnet. Det kallas ibland för hajarnas sjätte sinne och tros härstamma ifrån sidolinjen. De lorenzinska ampullerna är utbredda över hajens nos och syftet med dessa är att upptäcka de elektriska fält som omger alla levande organismer. De är så känsliga att de kan upptäcka även de svagaste elektriska fälten. Om en fisk till exempel grävt ner sig i sanden för att vila kan hajen känna av spänningen från jontransporterna mellan fiskens cellmembran. De lorenzinska ampullerna används också för att precisera ett angrepp när hajen är så nära att ögonens skyddsmekanism har aktiverats, men inte tillräckligt nära för att kunna bita i bytet. Dessa känselgropar kan även känna av jordens magnetfält och man tror att hajarna använder detta för att orientera sig i haven.

 

Alla dessa sinnen används följaktligen när hajen går till angrepp. Först använder den sitt luktsinne för att på långa avstånd kunna lokalisera något ätbart. Vid en radie av 250 meter kan den använda sidolinjen och hörseln för att mer exakt finna sitt byte. När hajen är tillräckligt nära tar först synen och sedan det elektromagnetiska sinnet över för att mycket precist slutligen kunna använda tänderna för att göra slut på sitt byte. De välanpassade sinnena i kombination med dess goda simförmåga gör hajen till en extremt effektiv jägare och den klart dominerande predatorn i havet. Det är därför inte svårt att förstå varför hajen så framgångsrikt har härskat över haven under miljontals år.