Månadens biologifakta är tillbaka efter mitt blogguppehåll i april! Den här månaden är lite mer allvarlig än de föregående. Som jag nämnt förut så skrev jag min kandidatuppsats nu i vår om plastavfall i marina miljöer, och mer specifikt hur det påverkar den oäkta karettsköldpaddan. Det jag tänkte skriva om idag är relaterat till det, det handlar nämligen om mikroplaster, vad de har för effekter på havet och dess invånare samt vad vi kan göra för att förbättra situationen.

 

Den exakta definitionen av storleken på det som kallas mikroplaster varierar, men det är helt enkelt väldigt väldigt små plastartiklar (under 5 mm). Mikroplaster har blivit allt vanligare i olika produkter inom kosmetika och hygien och kallas ofta för microbeads, microspheres, microballs, microcrystals etc. Men det är helt enkelt bara små, små plastkorn. Det är väldigt vanligt att det finns i olika tandkrämer (ofta det med whitening-effekter) och olika peelingprodukter, men finns i många fler olika typer av produkter. Anledningen till att det används är helt enkelt att det är billigare än att använda naturliga ingredienser. Det mesta av det här rinner rätt ner i våra avlopp och partiklarna är oftast för små för att fångas upp av reningsverk så de hamnar slutligen i våra hav.

 

Varför är det ett problem då? Plastavfall i haven är ett problem på många olika sätt. Det främsta problemet med mikroplaster är att när de väl är i vattnet är det i princip omöjligt att få bort dem eftersom de är så himla små. Ett annat stort problem är att de drar åt sig miljögifter i vattnet och blir rena giftbomberna. Många miljögifter är nämligen hydrofoba (de vill inte lösa sig i vatten) och då dras de gifterna till allt som inte är vattenmolekyler. Små små plastpartiklar är utmärkta ställen för gifterna att fästa på. Ett sådant hydrofobt gift som de flesta har hört talas om är DDT som var en av orsakerna till att havsörnen var så himla hotad för ett par decennier sedan. De här mikroplasterna är så små att de äts av några av havets minsta invånare. De äts i sin tur av större djur som i sin tur äts av fiskar som äts av större fiskar osv. För varje nivå i näringskedjan ökar mängden gift eftersom de större djuren äter flera stycken av de mindre djuren. 

 

Så till exempel en lax kan slutligen ha väldigt höga halter plaster (och därmed också gifter) i magen. Och vem gillar äta lax? Människor. Så allt det här hamnar slutligen på våra egna tallrikar. Och det är ju inte särskilt trevligt att äta plast eller hur? Att det sedan innehåller massa gifter gör inte saken bättre. För att göra saken ännu lite värre så innehåller de flesta plaster olika ämnen som är hormonstörande, exempelvis ftalater och bisfenol A. De ämnena kan ha hormonstörande effekter både hos djuren i havet som får i sig dem och även hos oss. En effekt skulle kunna vara att fiskars hormonsystem störs så att de får problem med att reproducera sig, och så blir näringsväven störd.

 

Det är alltså inte bara en grej som är dålig med att plast hamnar i havet, utan flera. Nu har jag inte ens tagit upp alla negativa effekter det kan ha utan bara de som är mest relevanta för just mikroplaster. Vad kan man göra då? Ja, ett första steg är att se över innehållet i sitt badrum och inte stödja märken som använder sig av mikroplaster. Det man ska se upp med är ifall det i innehållsförteckningen står någonting som börjar på poly eller PE eller om om det marknadsförs med microbeads eller liknande ord. Det andra man kan göra är att försöka påverka, antingen genom att informera och lära ut, skriva insändare, höra av sig till politiker etc. Eller skriva ett blogginlägg om problemet ;) Om ni vill läsa mera om plastproblematik i havet så lovar jag att länka när min kandidatuppsats är publicerad. Den är som sagt inriktad på karettsköldpaddor, men samma effekter drabbar många andra djurarter också.