Igår hände det igen. Ungefär 10 min in i samtalet med en ny person så kommer frågan: Du är inte helsvensk va? Det hugger alltid till lite i magen, men jag låtsas som ingenting och svarar med ett leende att min pappa är från Grekland och mamma från Finland. Trots att jag vet att personen verkligen inte menar något illa med frågan så blir jag ändå illa till mods.
Jag åkte buss för ett tag sedan och en äldre man satte sig bredvid mig och ville småprata. Jag tror det var fråga nummer två han ställde, "Jaha, var kommer du ifrån då?" Eftersom det är många studenter i den här staden från hela landet så tänker jag att han menar vilken stad jag är ifrån. "Stockholm" svarar jag. "Näe, men vilket land liksom?" Jag ser lite förvirrad ut och svarar trevande Sverige...? "Men var kommer du ifrån egentligen? Var är dina föräldrar ifrån?" Han ger sig liksom inte förrän jag har "avslöjat" att min pappa är från Grekland.
Jag förstår att det för många som ställer frågan handlar om nyfikenhet eller så försöker man bara vara trevlig och intressera sig för personen. Men som det känns för mig så är det ytterligare ett påpekande om att det syns att jag inte hör hemma här egentligen, att jag blir exkluderad från det som jag själv känner är min identitet. Det blir så tydligt att jag inte ses som "riktig" svensk, trots att jag är född och uppvuxen här. Frågan tar på något sätt ifrån mig min egen rätt att definiera mig och min identitet, jag blir "greken", "invandraren", "den andra".
Med detta följer också en massa antaganden om vem, och hur jag är och en efterföljande diskussion om "mitt" land (intressant nog är det nästan alltid Grekland och inte Finland). Berättelser om att personen semestrat där, hur fint det är, åh vad god maten är, gillar du oliver? (Svaret är nej och då är jag inte en riktig grek heller...) Hur funkar det med X i Grekland? Hur gör ni med Y? Hur går det med ekonomiska krisen egentligen? Pratar du grekiska? Jag hade en sekreterare en gång som var grekinna, hon var trevlig! (Alltså vad ska den informationen ge mig? Jaha vad kul, jag är såklart EXAKT som din sekreterare för att vi båda har ursprung från samma land!) Poängen är att det blir nästan alltid en efterföljande diskussion där den här nyfikna personen vill lära sig mer om min "spännande" kultur, som jag för övrigt inte känner mig särskilt starkt knuten till alls. Personen förväntar sig att få höra något annorlunda och "exotiskt". När det sedan framgår att jag inte talar grekiska eller kan berätta så mycket mer spännande än någon svensk turist som semestrar där mycket så ser man besvikelsen i personens ögon. Jag var inte tillräckligt grekisk för att vara spännande, men jag är inte tillräckligt svensk för att få höra till på riktigt heller. Alltså även om frågan är ställd av nyfikenhet så blir det en exotifiering av mig och en markering om att jag inte accepteras som svensk.
Det blir en gränsdragning mellan mig och mina blonda kompisar när det bara är jag som får frågan om var jag kommer ifrån. Frågan ställs till de som "inte ser svenska ut" och avviker från den svenska normen. Hade det bara hänt någon enstaka gång så vore det ingen big deal. Men frågan följer en genom hela livet, förskolebarn födda i Sverige får frågan var de kommer ifrån egentligen, och så fortsätter det. Då slutar det handla om enskilda händelser och nyfikna indiver, det blir tydligt att det är något strukturellt.
Man är såklart inte rasist för att man ställer frågan, men jag tycker att man bör fundera över varför man gör det. Låt personen själv påtala sin bakgrund om hen vill och känner att det är relevant. Jag berättar gärna om jag lär känna någon, men blir illa till mods när det är bland de första frågor jag får. Och när personen förväntar sig att jag kan massa om Grekland och vill dela med mig av spännande berättelser. Rasifierade personer är inte någon frågelåda som är skyldiga att utbilda nyfikna personer om sitt ursprungsland.
Så vill jag bara tillägga att jag ändå är ganska förskonad från sånt här, ja det händer mig med, men absolut inte varje dag. Jag är ändå ganska whitepassing och priviligerad, så om jag är frustrerad över detta så kan jag inte tänka mig hur de som utsätts varje dag måste känna. Och givetvis finns det de som inte alls tycker det är jobbigt att få frågan om var man kommer ifrån egentligen, men såhär känner jag.
Bra skrivet! Jättebra att du påminner och uppmärksammar det här. Jag vet att jag gjort det tidigare (alltså frågat) och det är så dumt när det är en så enkel sak att ändra på men som ändå kan såra den andra personen. Keep up the good work!
Svar:Tack! Ja, alltså en del tar ju inte illa upp alls men vet att många uppfattar det som mig. Mycket bättre att låta personen själv ta upp det vid relevans eller när man lär känna varandra :) Men det viktigaste är att inte göra som gubben på bussen och inte godta ens svar när en säger Sverige, för det är det värsta, så tydlig markering om att ens svar att man är från Sverige är "fel", typ "jag ser ju på dig att du inte är svensk, sluta ljug!". I jämförelse med det är att bara få frågan harmlöst, det är ju oftast inte illa menat, så det har jag lättare för att acceptera även om det svider till lite.
Jättetråkigt att du har de här upplevelserna tycker jag :/ Så hemskt att man ska känna sig bedömd utifrån var man kommer ifrån - eller snarare för att någon annan hänger upp sig på att man kommer "någon annanstans ifrån".
Min pappa är från Turkiet och jag får aldrig någonsin frågan ifall jag kommer från något annat land än sverige, så jag kan inte riktigt relatera till det du skriver. Däremot så har jag aldrig träffat honom och har alltså noll anknytning till det landet - vilket i sig är den största anledningen till att jag inte heller nämner det. Men ibland vill jag helt enkelt inte säga det eftersom en del människor använder "turk" som ett skällsord. "Min sambo HATAR turkar" var det en vän som sa till mig en gång. Då visade det sig att han hade fått en utländsk läkare som han tyckte var dålig och blablabla. Tror verkligen inte den killen hade koll på var läkaren faktiskt kom ifrån och "turkar" blir alla de där äckliga/jobbiga/hemska människorna inga gillar. Så jävla sjukt ändå!
Äh, det här skulle ju inte handla om mig. Ville bara säga att jag förstår dig när det handlar om att man vill att saker ska kretsa kring annat än ens ursprung. Hoppas att kunskapen kan sprida sig någon gång så du och alla andra slipper sånt här i framtiden!
Svar:Ja, alltså det värsta för min del är själva exkluderandet, att det blir så tydligt med en så enkel och ofta ändå inte illa menad fråga att jag ser lite annorlunda och därmed inte kan få räknas som helt svensk på samma villkor som mina blonda vänner. Eller förresten det allra värsta är som gubben på bussen som inte NÖJER sig med ens svar förrän man svarat med något annat än Sverige, att han liksom inte kunde acceptera mitt svar om Stockholm och Sverige, DET är det värsta. Att inte själv få bestämma sin identitet liksom. Det där stör mig något enormt också, att alla invandrare är turkar eller araber (tycker mig se det allt oftare numera). Och även om nu de flesta skulle vara turkar (vilket inte stämmer) så är de ju inte alla likadana för det, men klumpas ofta ihop till "turkar är såhär" eller "turkar gör såhär" osv. Och hallå även om den läkaren var dålig, vad ger det en för anledning att hata turkar generellt? Fullkomligt idiotiskt. Men det tankesättet blir väl vanligare och vanligare känns det som, med 13 % SD-väljare och en att det skett en förskjutning om vad som är okej att säga, vad som är rasistiskt. För 10 år sedan hade DN aldrig haft en helsideannons om en bok som spred rasistisk propagandaskit. Men det är tydligen helt okej nu? Usch, jag blir så illa till mods. Lite därför jag skrev det här inlägget för att gå tillbaka till mindre saker som ändå är en del av en rasistisk struktur.
Mycket välformelerat, tänkvärt och tankeväckande inlägg! Jag är en av de personer som ofta frågar sånt, men självklart bara av nyfikenhet! Att man kan känna sig som du gör ha jag faktisky aldrig tänkt på vilket fick mig att tänka om. Kram på dig!
Svar:Tack! Det är mycket hur frågan ställs också, det är inte alltid det känns fel, men särskilt när det är bland det första man vill veta eller när man som gubben på bussen inte godtar Sverige som ens svar, då är det jobbigt. Men kul att jag fick dig att tänka på något nytt :) Tycker det är viktigt att man reflekterar över varför man är nyfiken, varför är det så viktigt att veta en persons ursprung? Kommer det att förändra hur du ser på personen? De flesta svarar nog nej på det, så varför är det så viktigt? Jag tänker att det för många kanske är så att man nog undermedvetet vill kunna kategorisera folk, och det är ju så vår hjärna funkar, den vill dela in allt i kategorier. Men det är då man ska stanna upp och tänka till om det passar sig i den situationen eller bara låta bli :)
Ja, vi är väldigt sugna på att slå till men samtidigt vill vi hålla i pengarna inför resan. Vi ska åka till Amerika till att börja med, canada i några månader framförallt, efter det england. Och vi funderar på att skaffa lägenhet i london! Kram.
superbra inlägg. när jag var liten funderade jag ju ALDRIG över varifrån folk kom. vissa hade blåa ögon och andra mörk hy men det var inte något jag reflekterade över. sen började jag på en skola i ett "blatteområde" och blev kallad skolans blekaste. och så fick nån reda på att jag var halvfinsk. men det ansågs ju inte rasistiskt att säga så, det var som att jag var emot alla andra för att jag inte var mörkare om du förstår? äh det är svårt att förklara, men jag blir bara så sjukt less på att man ska bry sig så himla mycket om varifrån folk kommer. spela rooooll liksom.
sv:
har aldrig sett den trappan men det här är iallafall på katedralskolan!!
kram!
Svar:Tack! Nej du har rätt, små barn ser ju ingen skillnad på folk med olika ursprung, det är något de lär sig. Tidigt. Redan på förskolan minns jag känslan av att vara annorlunda. Tråkigt att du också fått känna dig utanför. Men jo, eller hur, det bör inte spela någon roll. Katte hade varit min nästa gissning, men jag kände mig så stalkig så jag skrev inte det haha! Aldrig varit inne där, men utsidan är ju ganska pampig den med! Kram
Intressant inlägg som jag verkligen kan relatera till. Jag får ofta frågan om "var jag kommer från" och svaret "Sverige" duger aldrig trots att jag har bott här hela mitt liv. Varför? För att jag inte ser svensk ut.
Svar:Exakt så. Och så de fina omskrivningarna för att personen veeeerkligen måste få veta, (om man svarar Sverige och personen inte är lika oförskämd som gubben på bussen) typ: "Men var är du född?" "Men var kommer dina föräldrar ifrån då?" Eller ännu längre bak i släkten, tills det kommer fram varför man inte ser "svensk" ut.
Det här är bara så tokigt att jag inte finner några ord. tycker att du gör helt rätt att svara "stockholm" och personen ska vara nöjd där. Du behöver verkligen inte dra mer livshistoria än så.
Svar:Tack för din kommentar, det värmer! Ja, man tycker ju att personen borde nöja sig där, men tyvärr är det inte alla som gör det, och så känner jag mig på något sätt skyldig att vara trevlig. Kanske ska snäsa tillbaka nästa gång det händer nåt i stil med: tycker du inte att jag ser tillräckligt svensk ut för att få komma från Stockholm eller vad är det du försöker säga?
Så konstigt att det är så... Jag får också ofta den frågan faktiskt, fast att jag är svensk. Eller ja, mina farföräldrar är från Finland, men ändå får jag frågan om jag är arab och liknade och de ger sig inte fast att jag säger att jag är svensk haha. xD
Svar:Alltså vad är problemet de personer som inte ger sig har? Blir fruktansvärt irriterad på det. Varför är det så viktigt för de att få fram att "näee men du ser ju faktiskt inte svensk ut, fram med det nu - var kommer du ifrån egentligen?"
