Tack och lov fick vi inte vänta mer än kanske en tjugo minuter på att få träffa en sjuksköterska. Vid det här laget känns det som att hela min hornhinna är lös och liksom inte följer med när jag rör ögat, utan bara ligger still på ögat som ett lock och jag börjar bli rädd. Jag tycker allt som har med ögon att göra är väldigt läskigt. Hon ropar upp mitt namn, men tittar sen knappt på mig och säger inte mer än ett kort hej. Vi går in till ett behandlingsrum och hon står på riktigt i alla fall 2 meter ifrån mig och frågar varför jag är där. Jag pekar på mitt öga och berättar vad som hänt. "Jaha så det är lite irriterat?" säger hon. "Nej, alltså det är en REVA i mitt öga, man kan ju se det med blotta ögat" svarar jag. Hon står fortfarande två meter bort och det är klart hon inte ser mer än att det är rött därifrån. E säger till henne att gå närmare och kolla, att man ser det om man tittar nära. Hon svarar att nej, så gör vi inte här, vi ska boka tid hos läkaren som får bedöva ögat och kolla på det i mikroskop. Och liksom visst, det är väl så man diagnosticerar det såklart, men hon sa det så himla otrevligt och att hon inte ens kunde bemöda sig att ta en titt? Det hela fick mig bara att känna mig himla otrygg och att hon inte lyssnade alls på mig.

 

Sedan så frågade hon om jag hade gjort såhär mot mig själv. Jag sa, alltså ja det har väl blivit så när jag råkat klia mig i sömnen...? Men hon fortsatte fråga om det och det kändes verkligen som att hon insinuerade att jag skulle ha gjort det för att skada mig själv. Alltså va? Jag har ingen historia av självskadebeteende och hur är det första hon tror att jag skulle sitta och klösa ut ögonen på mig själv? Det vara bara så jäkla konstigt. Allt som allt träffade vi henne i ca 3 minuter och då hann med att antyda att jag skadar mig själv, inte ens titta på mitt öga och få mig att känna mig ännu räddare än vad jag redan var. Så när jag sedan fick träffa läkaren så var jag ännu mer nervös och rädd. Men han tog mig i hand och presenterade sig (det gjorde inte sjuksköterskan, är inte det också konstigt?) och så tittade han på mitt öga. Jag fick ligga ner och få ögondroppar och bedövning som var superobehagligt och så kollade han i mikroskop och konstaterade att jag hade en skada på hornhinnan (som jag sa hela tiden till sjuksköterskan som tyckte att det bara var lite irriterat....). Så jag fick en ögonkräm utskriven en vecka och så var det inte mer än så. Alltså det är ju ingen större fara, det kändes redan mycket bättre och "hålet" ser redan ut att ha läkt en del. Men jag var verkligen rädd och sjuksköterskans bemötande var så himla himla konstigt, vilket gjorde mig ännu mer rädd och otrygg. 

 

Är inte en av de viktigare uppgifterna hos vårdpersonal att få patienterna att känna sig trygga och att de blir tagna på allvar? Jag tycker det i alla fall. Det hade liksom krävts så lite för att få mig att bli lugn, ett ordentligt hej, att hon hade lyssnat på mig och faktiskt tittat på ögat och inte stått två meter ifrån mig. Så lite. Sedan hade liksom varit helt okej att hon inte kunde göra något utan behövde skicka mig vidare till en läkare. Men då hade det i alla fall känts som att jag blev tagen på allvar. Så jag har missat min andra praktikdag på grund av detta, skit också.