Namngivning av växter (och allt annat levande!)

 
Många har säkert koll på det här, men eftersom jag då och då ser förvirring kring växters namn i olika växtgrupper på Facebook så tänkte jag att det kan vara av intresse att gå in lite djupare på hur artnamn är uppbyggda. Om vi börjar från början så har växter två sorters namn, ett trivialnamn och ett vetenskapligt namn. Om vi tar elefantöra som exempel så är elefantöra trivialnamnet, och Pilea Peperomioides det vetenskapliga namnet. Det här inlägget handlar då om de vetenskapliga namnen, dvs de latinska. Eftersom de latinska namnen också används ganska flitigt i vardagligt tal så kändes det ändå relevant att gå igenom hur de är uppbyggda. Trivialnamnen finns det ingen riktigt systematik kring, och samma växt kan ha massa olika namn över världen, men även inom samma språk som t.ex. mjölke/mjölkört/rallaros som alla är samma växt. De latinska namnen är däremot detsamma världen över så att man ska veta att man talar om samma art, och de är uppbyggda enligt ett särskilt system.
 
 
Okej, så de vetenskapliga namnen är uppbyggda så att en art alltid benämns med ett släktnamn och ett artnamn. Om vi fortsätter med elefantörat som exempel så är Pilea då släktnamnet och Peperomioides själva artnamnet. Inom Pilea finns 20-30 olika arter som inte alls behöver vara särskilt lika elefantöra till utseendet. 
 
 
Men växter inom samma släkte kan såklart vara väldigt lika med. På bilden här ovan ser ni två av mina kaktusar, som båda hör till släktet Opuntia. Ofta när man frågar då vilken art en växt är så säger folk bara släktnamnet (alltså jag gör det här också hela tiden), vilket såklart inte är fel. Det är ju mycket riktigt en Opuntia. Men om man ska vara mer exakt så är den lilla till höger en Opuntia microdasys och den stora vet jag faktiskt inte artnamnet på! Man ser ju att de här uppenbart är släkt med varandra, men också att de ändå är olika arter. 
 
Förutom släkt- och artnamn så är växter indelade i familjer, som är indelade i ordningar, som är indelade i klass, som är indelade i division, som är indelade i rike som till sist är indelade i domän (se bild ovan för en lättare överblick!). Och då är det här ändå en förenkling. Ni hör ju, vad mycket det är. Men de man oftast pratar om är ordning, familj och så släkte och art. Och oftast bara släkte och art! Så om vi igen tar elefantörat så är den i rosordningen (Rosales), i familjen nässelväxter (Urticaceae), i släktet Pilea och arten Peperomioides. Det här systemet att namnge arter är det som Linné kom på och som idag används världen över! Det gäller dessutom inte bara för växter, utan djur och andra organismer med! Det kan tyckas krångligt vid första anblick (eller fortfarande lite rörigt ibland även ett par år in i biologistudier!) men det är ändå ganska logiskt, tycker jag.
 
Så om någon säger att Pilea är deras favoritväxt så menar de förmodligen elefantöra, men det personen egentligen säger är att den gillar släktet Pilea som då är över 20 olika växter. Det kan ju vara lite kul att veta. Hoppas ni blev lite klokare, annars är det bara att fråga i kommentarerna!
 
 

Första riktiga vårpromenaderna och huggormspremiär

 
Nu börjar det verkligen kännas som vår! Den senaste veckan har i och för sig varit väldigt grå och trist, men två fina dagar har vi haft strålande sol, och vad passar då bättre än att ta en promenad? Vi var dock inte de enda som tänkt den tanken förra lördags eftermiddagen utan det var fullt med människor på stigar och trottoarer. 
 
 
Men jag hade nog det finaste sällskapet <3
 
 
Vi var ute på jakt efter att hitta huggormar då jag hade hört rykten om att de vaknat till liv igen efter vintern. Men på lördagen kom vi för sent, vi pratade med en dam vid huggormsbron som sa att de hade synts till men hade krypit in i sina gömmor igen. Istället blev det lite gulsparvsfoton! Men alltså fy fan vad svårt det var att få någon som helst skärpa på den här fågeln. Det här är mina två bästa bilder liksom och ingen av dem är skarp på rätt ställen. Autofokusen hängde inte med alls och det var skitsvårt att hinna få in fokusen manuellt innan fågeln hade skuttat vidare och man var tvungen att börja om. Frustrerande!
 
Men som rubriken hintar om så hade vi bättre lycka några dagar senare så om du inte vill se bilder på huggormar, scrolla inte ner!
.
.
.
.
.
.
 
På onsdagen sken solen igen och vi gav oss ut för ett nytt försök lite tidigare på dagen och det gav utdelning. Först såg jag ingenting när jag klev när i gräset bredvid stenbron de bor vid, men så rasslade det till i gräset ungefär en meter framför mig och så slingrade den här kompisen runt en stund. Det var lite samma problem här med fokusen när ormen rörde på sig. Den här individen la sig under massa gräs och grenar och var inte så fotovänlig efter den här bilden.
 
 
Men samtidigt som den slingrade sig ner i gräset igen så slingrade sig den här ormen upp och placerade sig vid en skreva i klipporna för att njuta av solen. Betydligt mer villig att bli fotograferad och eftersom den låg still så hade jag gott om tid att ställa in fokusen precis där jag ville ha den! Jag satt säkert i tjugo minuter och beundrade och fotograferade ormarna.
 
 
Så himla fina och coola djur! Innan jag faktiskt såg en huggorm för första gången så trodde jag att de var betydligt större, de blir vanligtvis runt 65 cm långa men de här två individerna var nog inte mer än 40 cm kanske. Honor brukar vara större än hanarna. Ett fun fact jag inte visste innan jag pluggade faunistik var att det oftast är värre att bli biten av unga ormar för att de inte riktigt lärt sig hur mycket gift de ska spruta ut och därför ger högre doser. Jag var nöjd med att stanna på 1.5-2 meters avstånd för säkerhets skull, även om huggormar normalt inte hugger om de inte känner sig väldigt hotade. 

Mikroplaster i badrumsskåpet - och hur du undviker dem

 
 
OBS Bloggen har flyttat! Läs hellre inlägget (uppdaterat med mer info!) på min nya blogg HÄR!
 
 
 
 
Typiskt dålig produkt som någon glömt hemma hos oss med micro-cleansing crystals.
 
En miljöfråga som engagerar mig särskilt är det här med plastavfall i haven som jag skrev min kandidatuppsats om. Det är dåligt ur miljösynpunkt på många olika sätt, för att nämna några så fastnar marina djur i dem och dör, de sväljer dem vilket antingen kan skada dem invärtes eller fylla upp magsäcken så att de inte får tillräckligt med näring i sig. Dessutom innehåller många plaster hormonstörande ämnen som kan störa reproduktion och få effekter som vi inte ens är medvetna om ännu. 
 
Det absolut sämsta med plast är att det inte bryts ned, det kan ha en nedbrytningstid på upptill ett par tusen år. Istället bryts plasten sönder i mindre och mindre delar tills de är mikroskopiska plastbitar, så kallade mikroplaster vilket kanske är de mest förrädiska eftersom de pga sin storlek i princip är omöjliga att få bort ur vattnet när de väl hamnat där. Som om det inte vore illa nog så drar mikroplasterna till sig gifter som finns i havet (t.ex. DDT, PCB och PAH som är cancerogent) som är hydrofoba vilket betyder att de inte vill vara lösta i vatten och fäster därför hellre på plasten. Man gjorde en studie där man lät små plastkulor ligga i havet i tre månader och därefter matade den till fiskar som man sedan dissekerade. Det visade sig att fiskarna hade fått både leverskador och tumörer. När plankton och andra små organismer får i sig mikroplasten så vandrar det uppåt i näringskedjan till fiskar och skaldjur som till slut hamnar på våra tallrikar. En genomsnittlig skaldjurskonsument får i sig 11 000 plastpartiklar per år, vilket är helt sjukt i sig, men ännu läskigare när man tänker på hur mycket gifter plasterna innehåller.
 
 
Men vad kan man göra då som individ för att minska sin egen påverkan förutom att källsortera plast och undvika att köpa det överhuvudtaget? Mitt tips är att se över innehållet i sitt badrumsskåp då väldigt många hygien- och skönhetsprodukter innehåller mikroplaster. Antalet har minskat från 18 ton mikroplast i kosmetika i Sverige år 2000 till "bara" 6 ton förra året, så det går ju framåt åtminstone men 6 ton är fortfarande mycket. Totalt hamnar 40 ton mikroplast i Östersjön från kringliggande länder. En del länder har förbjudit mikroplast i kosmetika (USA har förbjudit det i tandkrämer) och jag kan verkligen inte förstå varför vi inte har gjort det i Sverige ännu.
 
Det är inte helt lätt som konsument att se över innehållsförteckningarna på allting men jag ska försöka ge tips på saker att hålla utkik efter. Jag känner att det är särskilt viktigt att informera om det här då det är så vanligt i t.ex. många whiteningtandkrämer och peelingprodukter. Samt för att när jag skrev en trevlig och informativ kommentar på Michaela Fornis inlägg där hon gör reklam för en tandkräm som innehåller just mikroplaster, där jag undrade hur hon tänkte kring det, så blev min kommentar inte ens publicerad. Och där slutade jag läsa hennes blogg efter att ha följt henne i säkert 7-8 år. 
 
De vanligaste termerna för mikroplast att undvika:
- Microbeads
- Microcrystals
- Microspheres
- Polyeten
- Polyethylen
- PE
 
 
 

Fiby urskog

 
Innan jag for iväg på fältkurs var jag med mamma på en liten utflykt till Fiby urskog utanför Uppsala. Det är en urskog för att den stått i orörd i åtminstone 200 år, skogen har fått utvecklats fritt. De enda åtgärder man gör är typ att flytta på fallna träd om de ligger på en av stigarna och hindrar framkomligheten. Det är ett naturreservat och om ni vill göra ett besök så kolla igenom reservatsföreskrifterna, här får man t.ex. varken plocka svamp, bär eller något annat, och endast gå på de anvisade stigarna. Skogen ska lämnas ifred helt enkelt.
 
 
Det var inte en helt vanlig utflykt vi gjorde den här gången, utan vi gick på en guidad tur i reservatet. Det var en gammal botanikprofessor från SLU och en från Länsstyrelsen som jobbar med skötseln av reservaten (som var en av mina handledare när jag praktiskerade där i vintras!). Så de berättade lite om skogens historia och om hur en sådan här skog utvecklas naturligt. En intressant som sker i sådana här skogar är att man ibland ser träd (oftast gran) som växer på en så rak rad så det ser ut som om de vore planterade. Det beror på att de har börjat gro i ett gammalt träd som har fallit, för då har det dels funnits en lucka i skogen så att det når ner tillräckligt mycket ljus hela vägen och dels så finns det mycket näring i det döda trädet som bryts ner av svampar och mikroorganismer. Dessutom så är mossan den största konkurrenten till granen, det är svårt för att granskott att komma upp när marken är helt mossbeklädd, men genom att växa i det döda trädet undgår de den problematiken.
 
 
Vi såg bland annat en liten groda! Och en ekorre som inte fastnade på bild...
 
 
Och ett ansikte på en tall!
 
 
Det som växer på trädet här är lunglav, en numera ganska sällsynt lav som växer på äldre lövträd. Det är också en indikatorart, dvs en art som säger något om hur miljön ser ut i området. Just lunglaven är väldigt känslig för luftföroreningar, så om man hittar lunglav så indikerar det att det är en väldigt bra luftkvalitet i området. Eftersom den endast växer på äldre lövträd så kan man också anta att det är ett område med många gamla träd. Gamla skogar har oftast väldigt hög biologisk mångfald och är särskilt rik på arter som är beroende av gamla och döda träd, exempelvis många insekter och svampar. 
 
 
Lingonen lockade men det var bara se men inte röra som gällde...
 
 
Skogen ser verkligen ut att vara tagen ur en John Bauer-bok med mossa precis överallt, stora mossbeklädda klippblock och rotvältor som vid första anblick skulle kunna vara ett troll. Det är ett populärt utflyktsmål och det är inte svårt att se varför. Det ska finnas ugglor i området och dessutom den tretåiga hackspetten som är ovanlig.
 
 
Lika glad som det här äppelträdet var jag efter att ha gått i skogen i några timmar!
 
Den här ordnade utflykten är en del i något som heter Utflyktsprogrammet som tagits fram av Länsstyrelsen i Uppsala, Biotopia, Upplandsstiftelsen, kommuner i Uppsala län och flera andra organisationer. Det är verkligen en jättejättejättebra grej tycker jag, de ordnar exempelvis fågelskådningar, fladdermusskådning, guidade turer i naturreservat, guidningar längs Linnéstigen och Fjärilsstigen och massa annat! Det är verkligen ett jättetrevligt sätt att komma ut i naturen och att få höra lite från experter inom ett område. Jag vet inte om det finns något liknande i andra län och kommuner, men tycker absolut att det är värt att kolla upp om det finns i närheten där ni bor! Eller föreslå till exempelvis länsstyrelsen där ni bor att det startas något sådant! Man kan såklart besöka Fiby urskog själv utan att gå en guidad tur också, men om ni får möjlighet att gå på något liknande så kan jag verkligen rekommedera det!

Jakten på kungsfiskaren

 
Här kommer en till utflykt jag och mamma gjorde under min semester! När jag praktiserade på Länsstyrelsens naturvårdsenhet i vintras så var vi ute i ett gäng naturreservat. I ett av dem läste jag att kungsfiskaren häckar så jag bestämde helt enkelt att jag absolut måste åka tillbaka i vår/sommar. Det hade kanske varit bättre på våren eller försommaren, men det var värt att chansa och kanske få se den tyckte jag! Så vi gick upp svintidigt och åkte ut till Hårsbäcksdalen som ligger ca 50 min bilresa åt Salahållet från Uppsala. Ungefär halv sju kom mamma körandes för att hämta upp mig och så åkte vi iväg!
 
 
Det är verkligen värt att gå upp så tidigt om man vill ha en större chans att se djur och fåglar. På bilvägen dit såg vi faktiskt mera djur än inne i naturreservatet. Exempelvis den här lärkfalken som satt mitt på vägen. Dock vägrade min kamera att fokusera genom framrutan på bilen så det blev ingen bra bild. Men en sådan har jag inte sett förut så det var kul! Exalterade över lärkfalken så körde vi ouppmärksamma vidare ca 20 meter innan en stor tornfalk flög iväg från telefonstolpen precis vid oss.
 
 
Några hundra meter senare ser vi något röra sig på ett fält, en rävmamma och hennes unge! På alldeles för långt avstånd för att bli en bra bild tyvärr, men ändå så gulliga. På samma fält hängde också ett tranpar lite längre bort. Vi såg också vad jag förmodar var tre stycken ormvråk för de flög också över fält längs vägen, eventuellt att en var en brun kärrhök. Men jag tycker att rovfåglarna är så jäkla svåra och särskilt att skilja på just de här två. Ormvråken kan ju se lite hur som helst. Men om de flyger över fält på det här sättet så är det oftast ormvråk enligt min fågelkompis!
 
 
Vi åkte vidare och sen tog jag den enda bilden jag är riktigt nöjd med från den utflykten, nämligen den här på ett rådjur längs vägkanten. Hon stod kanske 30 meter bort från bilen och bara stirrade i någon minut innan hon far iväg in mot skogen. Jag älskar rådjur, tycker de är så himla vackra! 
 
 
Så kom vi fram till vårt mål, Hårsbäcksdalens naturreservat! Det är en ravinmiljö och riktigt brant på sina ställen, och såklart med ett vattendrag (för det gillar kungsfiskare!) längst ner som gick genom hela reservatet. Det är lite svensk djungelkänsla med alla ormbunkar och högre växter längs med vattnet. Kungsfiskaren gillar att häcka i sluttningar och branter så det borde vara en perfekt miljö för att kunna se dem! Så vi gick längs med vattnet och spanade med kikare efter de så kallade "blåa blixtarna".
 
 
Men ingen kungsfiskare syntes till. Vi kanske eventuellt hörde en, men det är är väldigt tveksamt om det var det, så det räknas inte. Så det var lite av en besvikelse. Men vi satte oss och fikade på en bänk och njöt av naturen istället. Dessutom var det helt fullt med blåbär i skogen så vi fyllde ett par plastmuggar med bär. 
 
 
Däremot såg och hörde vi en massa svarthättor! Här är en hona med brun hätta istället för svart som hanen har. Och det var ungefär det! På vägen tillbaka mot bilen öppnade sig plötsligt himlen och det började verkligen ösregna så vi fick springa tillbaka uppför backen för att inte bli helt dränkta. Trots bristen på kungsfiskare så var det i alla fall en mysig utflykt med lite annorlunda natur än en vanlig blandskog som jag brukar gå i. Nästa vecka ska jag förmodligen ut och fågelskåda med några biologkompisar, hoppas på bättre kungsfiskarlycka då!

Månadens biologifakta: Juli

Idag är det sista juli och det innebär också att det är hög tid för månadens biologifakta! Den här månaden handlar det om hajar (ett av mina favoritdjur!) och hur välanpassade jägare de är. Det är en populärvetenskaplig text jag skrev till min första kurs på biologprogrammet (så förhoppningsvis har jag utvecklats sedan dess) som jag anpassat lite grann. Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva en helt ny text (de här inläggen är verkligen det som tar allra mest tid) och tänker att det är väl inget fel på att återbruka en text som ändå är relevant och intressant! Så håll till godo!
 
Modell av vithaj på vithajsutställningen på Fjärilshuset jag besökte för någon vecka sedan.
 

Hajen – Havets Härskare 

Hajar har funnits i våra hav i över 400 miljoner år och har genom evolutionen successivt formats till ett av världens mest framgångsrika rovdjur. Idag befinner de sig högst upp i havets näringskedja och har inga naturliga fiender. Vad är det då som gör hajen till denna överlägsna predator?

 

Hajar hör till kladen Condrichtyes (broskfiskar). Som namnet broskfiskar antyder så har hajar ett skelett till största del uppbyggt av brosk, vilket gör det lättare och mer flexibelt än ett benskelett. Tidigare trodde man att benskelettet hos benfiskar härstammade från broskfiskarnas skelett, men förbeningen av skelett hade påbörjats redan hos broskfiskarnas anfader. Man har även funnit benliknande vävnad hos broskfiskar, t.ex. i tänderna och fjället, så det är mer troligt att benvävnaden hos broskfiskarna har tillbakabildats och att de istället utvecklat broskskelett.

 

Benfiskar har en simblåsa fylld med luft för att hålla sig flytande i vattnet, något som broskfiskar saknar. Istället har hajar en oljefylld lever. Eftersom att olja har en lägre densitet än vatten ökar det således hajens flytförmåga. Detta räcker dock inte, hajens densitet är fortfarande högre än vattnets och därför måste den simma konstant för att inte sjunka. De flesta hajar är dock skickliga simmare med sin strömlinjeformade kropp och starka muskler.

 

Alla hajar är inte de typiska karnivorer man ofta associerar till. Det finns även planktonätande hajar, så som till exempel världens största fisk valhajen (Rhincodon typus), men det är de typiska rovhajarnas morfologiska karaktärer som är intressanta i den här kontexten.

 

De många tänderna hos dessa hajar är kanske den mest slående karaktären hos dessa predatorer. Tänderna varierar i form beroende på vad hajens huvudsakliga föda är. Hos vithajen är de till exempel stora och trekantiga med sågtandade kanter, detta för att kunna hålla fast och skära in i bytet på ett effektivt sätt. Andra arter kan istället ha smala, spetsiga tänder för att lättare kunna fånga hala fiskar. Gemensamt för de flesta hajar är dock att tänderna är riktade bakåt och att de byts ut kontinuerligt allt eftersom att de slits ut. Kombinationen av dessa specialutformade, sylvassa tänder och styrkan i käkarna gör att hajbett ofta är mycket kraftiga.

 

Det krävs dock mer än bara ett kraftigt bett för att bli en framgångsrik jägare. Hajen använder flera sinnen synkroniserat i sin jakt på byten. Ett av de viktigare sinnena är luktsinnet som är mycket mer utvecklat hos hajar än hos de flesta andra ryggradsdjur. Ungefär två tredjedelar av hajens hjärna bearbetar luktintryck. När hajen simmar flödar vatten in i näsborrarna till speciella celler som reagerar på olika kemiska ämnen, särskilt på blod och andra kroppsvätskor. För att definiera var lukten kommer ifrån svänger hajen sitt huvud fram och tillbaka. Ett större avstånd mellan näsborrarna gör det lättare för hajen att hitta luktkällan. Hammarhajar (Sphyrna Zygaena) som har ett unikt hammarformat huvud med glest sittande näsborrar besitter en särskilt god förmåga för luktidentifikation.

 

De flesta hajarter har ett välutvecklat synsinne som gör sig bäst på relativt nära håll i sämre ljus eller grumligare vatten. Hajens ögon har även en speciell skyddsmekanism som aktiveras vid själva anfallsstöten för att att undvika skador från eventuella klor hos bytet eller andra vassa objekt. Detta sker antingen genom att ögonen rullar bakåt i en hård broskkapsel eller genom att ett sekundärt ögonlock täcker ögat. Eftersom hajens syn under den här korta tiden är försämrad betyder det att hajen använder sig av andra sinnen än synen för att veta exakt var bytet befinner sig vid jaktens slutskede.

 

Hajar har även ett betydelsefullt organ som kallas sidolinjen, som består av porer som fungerar som receptorer för vågrörelser och tryckförändringar i vattnet. Receptorerna kan upptäcka rörelser på upp till 250 meters avstånd. Dessa porer finns på en linje på sidan av hajens kropp, från huvudet till stjärtfenans slut, och sammansluts i en vätskefylld kanal. I själva kanalen finns celler som registrerar vågrörelserna och skickar dem vidare till nervsystemet och hjärnan. Cellerna i hajens öra fungerar på liknande vis, de uppfattar ljud i form av tryckvågor som färdas i havet. Hajar verkar finna lågfrekventa ljud mellan 25-50 Hz mest intressanta då detta kan vara ett djur som kämpar i vattnet.

 

Det mest intressanta sinnet hos hajar är det elektromagnetiska, som består av elektroreceptorer, så kallade lorenzinska ampuller. Det är som små geléfyllda känselgropar som känner av elektriska impulser i vattnet. Det kallas ibland för hajarnas sjätte sinne och tros härstamma ifrån sidolinjen. De lorenzinska ampullerna är utbredda över hajens nos och syftet med dessa är att upptäcka de elektriska fält som omger alla levande organismer. De är så känsliga att de kan upptäcka även de svagaste elektriska fälten. Om en fisk till exempel grävt ner sig i sanden för att vila kan hajen känna av spänningen från jontransporterna mellan fiskens cellmembran. De lorenzinska ampullerna används också för att precisera ett angrepp när hajen är så nära att ögonens skyddsmekanism har aktiverats, men inte tillräckligt nära för att kunna bita i bytet. Dessa känselgropar kan även känna av jordens magnetfält och man tror att hajarna använder detta för att orientera sig i haven.

 

Alla dessa sinnen används följaktligen när hajen går till angrepp. Först använder den sitt luktsinne för att på långa avstånd kunna lokalisera något ätbart. Vid en radie av 250 meter kan den använda sidolinjen och hörseln för att mer exakt finna sitt byte. När hajen är tillräckligt nära tar först synen och sedan det elektromagnetiska sinnet över för att mycket precist slutligen kunna använda tänderna för att göra slut på sitt byte. De välanpassade sinnena i kombination med dess goda simförmåga gör hajen till en extremt effektiv jägare och den klart dominerande predatorn i havet. Det är därför inte svårt att förstå varför hajen så framgångsrikt har härskat över haven under miljontals år.

 

Odlingstips: Hjälp pollineringen på traven

 
Som jag skrev i det här inlägget så behöver blommor bli pollinerade för att det ska kunna bli någon frukt (läs inlägget om ni vill veta mer ingående hur det går till!). Det sker oftast med hjälp av insekter som kommer till blommorna för att få i sig lite nektar. Men om man odlar inomhus eller på platser där det inte finns så mycket insekter så kan man själv hjälpa till att pollinera växterna. Det funkar olika för olika växter beroende på hur de är uppbyggda, men det här tipsen funkar åtminstone för tomater, men säkert för många andra växter som inte har separata han- och honblommor (som t.ex. gurka). 
 
Så här kommer en liten video där jag visar hur man gör för att själv pollinera tomater. Både ståndarna och pistillen hos tomater sitter inne i den gula konformade delen i mitten av blomman så om man rör på blomman så att pollen trillar från ståndarna till märket på pistillen som sitter i öppningen av konen så får man en befruktning. Exakt hur man kan göra kan ni se på filmen, men jag tror inte det krävs så mycket rörelse egentligen, att flytta runt plantorna, ta tjuvar och plantera om skakar nog om dem tillräckligt oftast! Det är den första film jag någonsin har gjort så den är ärligt talat ganska ful och dålig, men det framgår i alla fall hur man gör och det är det viktigaste! Filmskapandet kan ju bara bli bättre i alla fall ;) 
 

Månadens biologifakta: Juni

Jag har noll koll på dagarna just nu och hade helt missat att det slog över till juli, så här kommer juni månads biologifakta lite försenat! Det roligaste jag vet just nu är mina odlingar, så månadens biologifakta relaterar till det och handlar om pollinering och hur en frukt skapas.
 
Bildkälla.
 
Vi börjar med lite bakgrundsfakta om strukturen på blommor. De flesta har nog hört att blommor har ståndare och pistiller? Det är blommans könsdelar, ståndarna är den hanliga strukturen och pistillen den honliga. En del blommor har båda sorters strukturer på samma blomma, exempelvis tomater, medan andra växter (t.ex. gurka och begonia) har separata han- och honblommor. På ståndarna finns pollen som är haploida celler, det vill säga att de innehåller hälften av det genetiska materialet som behövs i en ny individ, ungefär på samma sätt som spermier och äggceller. Poängen med pollinering är att pollenet ska överföras till pistillens märke och fastna där. Då börjar pollenkornet att utveckla en pollentub ner i pistillen och in i fruktämnet. Fruktämnet är den tjockare klumpen nertill på pistillen och där i finns även fröembryon. Det haploida pollenkornet färdas sedan ner genom pollentuben in till fröembryona och en befruktning sker. Vid befruktningen slås den honliga och manliga haploida cellen ihop och blir till en diploid cell med full genetisk uppsättning. Den här diploida cellen ska sedan utvecklas till ett frö.
 
Pollineringen och befruktningen skapar alltså bara själva fröbildningen, men varför blir det en frukt då? Det är helt enkelt en metod att sprida sina frön på. Alla blommor bildar ju inte frukter (ex. begonior och liljor) men då har de andra sätt att sprida sina frön istället. Men fruktbildande växter skapar då en frukt för att locka till sig djur som vill äta frukten. Fröna går då oftast genom mag- och tarmkanalen på djuren och sprids en bit bort då de flesta djur inte äter och har sin toalett på samma plats. En del djur färdas ju långa sträckor också så det är ett fördelaktigt sätt att sprida sina gener på jämfört med en annan fröspridningsmetod som kanske inte når samma distanser. Själva frukten bildas av väggen i fröämnet som förtjockas. Så det vi äter är egentligen en tjock växtvägg och växterna vill att vi i utbyte för den goda frukten sprider deras frön.
 
Tomater, eller tjocka fruktväggar, från förra året. Hittills har jag bara fått en enda liten frukt i år, det går SÅ långsamt!
 
Men hur går pollineringen till? En del växter är självpollinerande, men de allra flesta får hjälp av insekter. Det finns också andra metoder, exempelvis vindpollinering, fågelpollinering, fladdermuspollinering etc. Men insektspollinering är det absolut vanligaste. Insekterna landar på blomman får massa pollen på sig. Antingen så överför de pollen till pistillen i samma blomma eller också flyger de till en annan blomma och pollinerar pistillen där och så är processen igång. Varför insekterna överhuvudtaget bryr sig om att komma till blommorna är för att de får nektar i utbyte. Nektaren har så vitt jag vet ingen annan funktion än att locka dit insekterna för pollinering. Det häftigaste i allt det här tycker jag är hur perfekt anpassade för varandra insekter och växter är. De har utvecklats tillsammans i evolutionen, vilket kallas för koevolution. De har liksom drivit på varandras utvecklingar, vilket är anledningen till att vi ser så himla specialiserade blommor och insekter som passar perfekt ihop. 
 
Hundkex har utvecklats till att vara välanpassade för skalbaggspollinering.
 
En del växter pollineras bara av en sorts insekt, till exempel blommor med en väldigt lång smal öppning i blomman. Där kan endast fjärilarnas sugsnabel komma in. Och de har i sin tur utvecklat sugsnablar för att kunna få ut nektaren i de här blommorna. Blommor kan också utveckla olika färger och dofter för att locka till sig väldigt specifika pollinatörer, och så formen på själva blomman! Skalbaggepollinerade blommor är ofta flockblommiga och har ganska platta blomställningar för att skalbaggarna ska kunna landa och röra sig lätt på dem, de är ofta ljusa till färgen eftersom skalbaggar inte har jättebra syn och en stark doft eftersom de däremot har ett bra luktsinne. Ett exempel på en skalbaggepollinerad växt är hundkex! 
 
Vill ni lära er mer om växter och blommor så kan jag tipsa om David Attenborough dokumentären "The private life of plants". Jag tänkte att jag ska skriva ett till inlägg om pollinering i veckan, fast mer ur odlingssynpunkt, nämligen hur man själv kan hjälpa pollineringen på traven om man odlar tex inomhus utan tillgång till insekter som gör det åt en! Eller ska jag kanske göra ett videoinlägg om det, vad tycker ni?
 
Och förresten, ni har väl inte missat att Sandra har lagt upp samlingsinlägget för Monthly Makers tema mönster? Nästa tema presenteras den 10:e juli hos Jess!

Mitt nya sommarjobb!

 
Jag kommer ihåg att när Sandra hade varit på Naturhistoriska i Stockholm och fotat för en instagramgrej så kommenterade jag på hennes inlägg att ett sådant museum skulle ju vara kul att jobba på. Och det är typ det jag ska göra i sommar! Jag är så himla glad! Fast det är dock inte på Naturhistoriska, utan på Evolutionsmuseet i Uppsala men det är verkligen inte fy skam det heller. Jag hade precis gett upp på att lyckas få något sommarjobb överhuvudtaget, och än mindre ett biologjobb som jag helst ville ha. Men så småpratade jag med en av mina lärare på marinbiologikursen i bilen när vi åkte hem från västkusten om hennes jobb på museet och så halvt skämtade jag och frågade om de behövde någon sommarjobbare. Men det behövdes! Och så fick jag jobbet!
 
 
Det är lite oklart vad min titel är, på min kontorsdörr (jag har ett eget kontor!?) står det museiintendent, på lönepapprena museibiträde och zoologisk assistent har också förekommit. I alla fall så kommer jag att hålla till på zoologiavdelningen vilket jag tycker är mycket intressantare än botanik och geologi och sånt. Jag ska hjälpa till med sådana grejer som de inte riktigt hinner med i vanliga fall och min första uppgift har varit att sortera en samling spindlar som stod helt i oordning. Om du ogillar spindlar så skrolla snabbt förbi nästa bild!
 
 
 
Såna här burkar har jag alltså flyttat omkring på och sorterat. Det finns sjukt mycket intressanta, coola och ibland lite läskiga grejer i hyllorna i magasinen. Det var så kul att få en rundtur i alla förråd och se allt som inte är på utställning. Att det liksom finns hela rum fyllda med uppstoppade djur och skelett? Eller en lång hylla med bara spindlar (hela hyllan till vänster är bara full med spindlar som jag sorterat). Men det allra coolaste var att se Linnésamlingarna. Det är alltså djur som den faktiska Linné själv samlat in, artbestämt och namngett. När man hittar en ny art så måste man samla in ett "typ-djur" som ska finnas på ett museum och liksom vara modellorganism för den nya arten, och sådana från Linnés tid finns alltså i förråden. Så coolt!
 
 
Förra veckan kom jag hem och min sambo frågade vad jag hade gjort på jobbet. "Burit en isbjörn" var mitt svar. När museet får in djur till samlingar och så måste de först frysas för att ta död på eventuella skadedjur. Så det här isbjörnshuvudet kom in till museet och väntar nu på att frysas ned i en vecka. Det är tydligen en känd isbjörn (eller ja, kanske i museikretsar då). Det var någon känd forskare som hade skjutit den på 1800-talet. Nu är det kanske en del som reagerar och tycker det är fel med uppstoppade djur osv, och det får man ju såklart tycka, men det kanske är en liten tröst att de flesta djuren är typ från 1700-1800-talet. Det hör inte direkt till vanligheterna idag att forskare skjuter isbjörnar i syfte att stoppa upp dem. Och för att återkoppla till mitt inlägg där jag pratade lite om djurparkers vara eller icke-vara så kanske det är bättre att utbilda människor med museum där det finns gamla uppstoppade djur snarare än att ha levande djur i fångenskap som på zoo? Vad tycker ni?

Fågelfoto

 
Det är lite mycket just nu. Jag tar examen nu nästa vecka och har massa grejer som måste bli klart den här veckan. Ovanpå det så har jag fått sommarjobb (SÅÅ glad över det, berättar mer i ett eget inlägg!) och har jobbat två dagar den här veckan för att få lite introduktion innan min chef ska iväg två veckor. Men för någon vecka sedan när jag inte var lika stressad så tog jag lite fotopromenader i naturreservatet precis där vi bor, så jag tänkte att jag skulle visa lite av resultatet av det! Bland annat den här björktrasten som letade maskar i gräset.
 
 
Det här är en av de där sångarna som jag tycker är svåra att skilja åt. Men det här är en av de fåglar jag kan sången på, och det var utan tvekan en grönsångare. Minnesregeln jag hade för fågeltentan var att den låter som ett rulland mynt som till slut faller platt ned på bordet, och så tänker jag på såna där gamla mynt som kan få lite av en grön färg. Grön+mynt = grönsångare!
 
 
En bofink är betydligt enklare att känna igen, både på utseende och sång. 
 
 
Kan det inte alltid vara försommar så att det är fullt med blommor överallt?
 
 
Insekterna har också vaknat till liv!
 
 
Skator är ganska fina ändå trots att de är så vanliga och oftast inte anses vara så trevliga. Det där blå blänket i fjädrarna är ju bara så fint. Min fågellärare berättade att när hans australienska vän som också var fågelfantast var på besök i Sverige så hade han blivit jätteexalterad över en skata och tyckt att den var jättevacker. Min lärare fattade inte vad som var så fantastiskt med skatan. Men det är väl ofta så att man kan ha svårt att uppskatta det vackra i något man ser hela tiden? Visste ni förresten att kråkfåglar (som skator hör till) är sjukt intelligenta? Det är kanske ett ämne för nästa månads biologifakta... 
 
 
Jag tror aldrig att jag har lagt märke till hur blommorna på blåbärsris ser ut egentligen förrän nu. Det är tydligen extra mycket blommande blåbär och smultron i år av någon anledning. Jag kan gå i godo för att det i alla fall stämmer här omkring, det är sjukt mycket blommande blåbär precis överallt!
 
 
Promenerade bort till hästhagen och möttes av den här nyfikna kompisen!
 
 
Här brukar jag springa <3
 
 
Korna hade också blivit släppta på bete! Så gulliga!
 
 
En svartvit flugsnappare uppenbarade sig också. Jag är lite osäker på om jag faktiskt sett den förut, jag har definitivt hört den men kanske har den gömt sig varje gång. Kul i alla fall!
 
 
 
Nötskrikor! Det här paret var i full gång med att jaga bort en skata när jag upptäckte dem, förmodligen hade de ett bo i närheten. Så satt de sedan och poserade fint på varsin gren ett bra tag. Det blåa fjädrarna är så himla fina! Jag tycker det är så kul att försöka fota fåglar, oftast sitter de ju inte direkt still en längre stund så det är inte alltid det enklaste. Eller så flyger de iväg så fort man lyfter upp kameran. Om jag får säga det själv så är det också så roligt att se hur en utvecklas fotograferingsmässigt, jämför de här bilderna med dessa från min första fågelpromenad med systemkamera. Dagens i det här inlägget är lite bättre eller hur?
 

Månadens biologifakta: Maj

 
Månadens biologifakta är tillbaka efter mitt blogguppehåll i april! Den här månaden är lite mer allvarlig än de föregående. Som jag nämnt förut så skrev jag min kandidatuppsats nu i vår om plastavfall i marina miljöer, och mer specifikt hur det påverkar den oäkta karettsköldpaddan. Det jag tänkte skriva om idag är relaterat till det, det handlar nämligen om mikroplaster, vad de har för effekter på havet och dess invånare samt vad vi kan göra för att förbättra situationen.
 
Den exakta definitionen av storleken på det som kallas mikroplaster varierar, men det är helt enkelt väldigt väldigt små plastartiklar (under 5 mm). Mikroplaster har blivit allt vanligare i olika produkter inom kosmetika och hygien och kallas ofta för microbeads, microspheres, microballs, microcrystals etc. Men det är helt enkelt bara små, små plastkorn. Det är väldigt vanligt att det finns i olika tandkrämer (ofta det med whitening-effekter) och olika peelingprodukter, men finns i många fler olika typer av produkter. Anledningen till att det används är helt enkelt att det är billigare än att använda naturliga ingredienser. Det mesta av det här rinner rätt ner i våra avlopp och partiklarna är oftast för små för att fångas upp av reningsverk så de hamnar slutligen i våra hav.
 
Varför är det ett problem då? Plastavfall i haven är ett problem på många olika sätt. Det främsta problemet med mikroplaster är att när de väl är i vattnet är det i princip omöjligt att få bort dem eftersom de är så himla små. Ett annat stort problem är att de drar åt sig miljögifter i vattnet och blir rena giftbomberna. Många miljögifter är nämligen hydrofoba (de vill inte lösa sig i vatten) och då dras de gifterna till allt som inte är vattenmolekyler. Små små plastpartiklar är utmärkta ställen för gifterna att fästa på. Ett sådant hydrofobt gift som de flesta har hört talas om är DDT som var en av orsakerna till att havsörnen var så himla hotad för ett par decennier sedan. De här mikroplasterna är så små att de äts av några av havets minsta invånare. De äts i sin tur av större djur som i sin tur äts av fiskar som äts av större fiskar osv. För varje nivå i näringskedjan ökar mängden gift eftersom de större djuren äter flera stycken av de mindre djuren. 
 
Så till exempel en lax kan slutligen ha väldigt höga halter plaster (och därmed också gifter) i magen. Och vem gillar äta lax? Människor. Så allt det här hamnar slutligen på våra egna tallrikar. Och det är ju inte särskilt trevligt att äta plast eller hur? Att det sedan innehåller massa gifter gör inte saken bättre. För att göra saken ännu lite värre så innehåller de flesta plaster olika ämnen som är hormonstörande, exempelvis ftalater och bisfenol A. De ämnena kan ha hormonstörande effekter både hos djuren i havet som får i sig dem och även hos oss. En effekt skulle kunna vara att fiskars hormonsystem störs så att de får problem med att reproducera sig, och så blir näringsväven störd.
 
Det är alltså inte bara en grej som är dålig med att plast hamnar i havet, utan flera. Nu har jag inte ens tagit upp alla negativa effekter det kan ha utan bara de som är mest relevanta för just mikroplaster. Vad kan man göra då? Ja, ett första steg är att se över innehållet i sitt badrum och inte stödja märken som använder sig av mikroplaster. Det man ska se upp med är ifall det i innehållsförteckningen står någonting som börjar på poly eller PE eller om om det marknadsförs med microbeads eller liknande ord. Det andra man kan göra är att försöka påverka, antingen genom att informera och lära ut, skriva insändare, höra av sig till politiker etc. Eller skriva ett blogginlägg om problemet ;) Om ni vill läsa mera om plastproblematik i havet så lovar jag att länka när min kandidatuppsats är publicerad. Den är som sagt inriktad på karettsköldpaddor, men samma effekter drabbar många andra djurarter också. 
 

Att identifiera marina evertebrater

 
Jag tänkte berätta lite mer om vad jag egentligen har sysslat med i tre veckor på fältkurs, och det har mest varit att kolla på såna här krabater! Fältkursen gick ut på att lära sig att identifiera olika marina evertebrater, alltså ryggradslösa djur (i princip alla djur i havet utom fiskar, däggdjur och reptiler). Här ovan ser ni till exempel en maskeringskrabba! Just den här krabban har maskerat sig med att ha en rödalg växandes på huvudet.
 
 
Tanken var inte att lära sig att känna igen en massa arter utantill utan snarare att lära sig att använda identifikationlitteratur och genom att studera olika anatomiska strukturer. Det kallas att nyckla och om ni aldrig stött på det begreppet tidigare så går det ungefär till så att man kollar på två påstående, låt oss säga att alternativ ett är att djuret har 4 par ben och alternativ två är att det har fem par ben. Då kollar man på sin organism och väljer det alternativ som stämmer in, då går man vidare till ett nytt steg och får välja mellan två nya påståenden. Så håller man på tills man kommer fram till vilken art det är. På den här krabban ovan kunde exempelvis ett påstående vara att de sista benparet är tillplattat eller att de inte är det. Här ser man tydligt att de är tillplattade (eftersom det är en simkrabba som använder de benen för att simma) så då skulle man gått vidare till det påstående som det alternativet hänvisar till.
 
 
Min lärare hade ett makroobjektiv och två externa blixtar som jag fick låna och testa lite på labbet. Fasen vad svårt det var med blixtarna? Att få ljuset att hamna rätt var verkligen inte så lätt som jag hade trott, hälften av mina bilder med dem är jättemörka och urdåliga. Hur som helst blev jag ganska sugen på att skaffa ett makroobjektiv. Dock vet jag inte riktigt vad jag skulle använda det till i vanliga fall, det är inte direkt så att jag kollar på marina evertebrater till vardags direkt. Men blixtar kanske vore en vettigare investering! 
 
Den här ormstjärnan är bara ca 1 cm och är en juvenil individ, det vill säga en bebis. Det är därför den har en fin liten stjärna på disken ("kroppen"), den växer ut när den blir äldre så disken blir helt mörk.
 
 
Det här är ett av mina favoritdjur! Nakensnäckor eller nudibranchs på engelska, det är typ skallösa sniglar. De vi fick upp när vi trålade var inte mycket större än en lillfingernagel ungefär, men i varmare vatten finns lite större varianter på ett par centimeter vanligtvis. När jag dök som mest i Egypten så var det lite av min specialitet att hitta nudies, de är ju ganska små och svåra att hitta. De flesta är otroligt vackra och färgglada, kolla bara här! De vi kollade på var inte riktigt lika färgsprakande men fina ändå! De två utskotten fram är tentakler och det som ser lite ut som en krona där bak är gälar.
 
 
Här är en till variant på en nakensnäcka, den här har utskott längs med kroppen som ser lite ut som kottar. Om jag minns rätt så är de gälar. Fattar ni varför jag tycker bäst om de här? Eller är det helt obegripligt för någon som inte är jätteintresserad av marinbiologi att man kan tycka att "sniglar" är vackra? Då ska jag inte ens börja prata om att havsborstmaskar också kan vara fina, det tycker åtminstone min sambo är knäppt.
 
 
Här är ett litet kräftdjur som hör till gruppen märlkräftor. De här små djuren var typ från ett par mm till 1-2 cm stora och var ett helvete att identifiera. Inte ens våra lärare var säkra på vad det var alla gånger. Den här stackaren dog tyvärr på labbet efter att vi kämpat med att identifiera den. Exempel på strukturer man ska titta på för att identifiera märlkräftor kan vara typ "Är den yttre delen på femte benet på mittkroppen mer än 2/3 större än den innersta delen på benet?". Eller andra saker som också är skitsvåra att se. Ibland är litteraturen sjukt otydlig och så får man försöka halvt gissa och se var man hamnar. Blir det helt fel får man gå tillbaka och försöka igen. Jag skojar inte med att vi satt en hel eftermiddag och kollade på den här kräftan. Vi trooor att vi kom fram till vad det var, men eftersom den dog så valde jag den som organism för att göra DNA-tester på. Det var nämligen också ett moment vi skulle göra, extrahera DNA från en organism och identifiera vilken art det är genom att jämföra DNA-sekvenserna mot databaser. Så det blir väldigt spännande att få se vad det faktiskt är för liten kräftart!
 
 
Vi har också kollat på eremitkräftor vilket var en aning lättare än de jäkla märlkräftorna. Problemet med de här var när man behövde kolla på deras stjärt som är gömd inne i skalet. De vill verkligen inte komma ur sitt skal om de inte måste. Det man fick göra då var att ha i ett medel som drogar dem lite lätt så att de slappnar av och kommer ut ur skalet. Lite obehagligt kan tyckas, men de kvicknade till direkt när man la de i nytt, fräscht vatten igen!
 
 
Ser ni vad det här är en närbild på då? Det är en släkting till sjöstjärnor och ormstjärnor. Fast mera rund i kroppen. Och uppenbarligen taggig och gör väldigt ont om man kliver på dem. En sjöborre! Precis som sjöstjärnor har de också slangfötter att ta sig fram med. Jag tycker de är fina ändå, särskilt på nära håll. 
 
 
Och här är lite närbilder på två sjöstjärnor. På översta bilden är en närbild på munnen och så ser man slangfötterna tydligt på bilderna. De är inte jättesnabba men kan vara ganska aggressiva predatorer ändå. I det stora akvariet nere på labbet fanns en stor sjöstjärna och lite krabbor, fiskar och annat. En av krabborna var lite skadad och gömde sig under en sten. När vi kom tillbaka ner efter någon timme fanns bara krabbans skal kvar och en belåten sjöstjärna satt ovanpå resterna. Det finns en väldigt aggressiv art som heter törnekrona som kan ta död på hela korallrev om de blir många. Den finns dock inte i Sverige utan i varmare hav som t.ex. Röda havet och Indiska oceanen.
 
 
Och till sist har vi en hästräka! Hoppas det här inlägget var lite intressant även om man inte är en marinbiologinörd som jag... Men det kanske är kul att kolla på bilderna i alla fall! Det här är i alla fall anledningen till att jag inte har haft så mycket tid alls till bloggen på ett tag. Men snart är det sommarlov och jag kan slappna av lite mer och göra roliga saker!
 

Hornborgasjön

 
Så jag har befunnit mig på resande fot de senaste veckorna, vilket också har påverkat den låga aktiviteten här inne. Jag läser just nu en kurs i marinbiologi och en stor del av kursen är vi på fältkurs i Fiskebäckskil på västkusten. Men innan vi kom ner dit så gjorde vi ett stopp på vägen ner vid Hornborgasjön medan det fortfarande var fullt av tranor! Jag tror det var runt 11 000 tranor när vi var där i mitten av april, helt sjuka siffror egentligen?
 
 
 
De flesta tranorna var inte precis där vi var, ett ställe som heter Trandansen, men ett par tusen kunde vi allt se! Hornborgasjön är en fågelsjö som inte bara tranor stannar vid utan en mängd andra fåglar också. Vi såg bland annat en jäkla massa grågäss, kajor, svanar, kanadagäss och olika måsfåglar. Men det är ju lite tranorna man åker dit för, i alla fall den här tiden på året!
 
 
Många vill gärna se tranorna dansa och det fick vi se flera gånger. De gör det inte för att slåss om partners eller liknande som man kanske kan tro, det är snarare tvärtom inte alls ett aggressivt beteende. Det är för att stärka relationerna inom gruppen eller för att bilda par.
 
 
 
Vi stannade kanske bara i en halvtimme, men det var klart värt omvägen på en timme eller vad det blev! Jag har velat åka till Hornborgasjön ett tag nu så var kul att äntligen få göra det. Nog för att jag sett tranor förut, men då har det varit max ett tiotal (och oftast inte fler än ett par) så det var kul att få se såhär sjukt många på en gång.
 
 
 
Därefter fortsatte vi färden mot Fiskebäckskil där jag hängt de senaste veckorna, men det och vad vi har sysslat med här egentligen tar vi snart!
 

Posterillustration

 
Nästa vecka ska vi ha en posterutställning för uppsatserna vi skrivit. Jag skriver ju som jag nämnt tidigare om hur den oäkta karettsköldpaddan påverkas av marint plastavfall. Jag tänker att jag kan skriva lite mer om vad jag tar upp i uppsatsen när den är slutinlämnad och klar! Kanske i mars månads biologifakta? Jag ville hemskt gärna hinna illustrera en egen bild till postern, och egentligen hade jag väl inte tid men jag tog mig tid och målade den här bilden häromdagen. Den är gjord i akvarell och tusch, och jag är mest nöjd med den vänstra sköldaddan som äter en plastpåse.

Fågelbomb

 
Igår var jag och mamma ute vid sjön Fysingen där en del också är naturreservat. Planen var att ta en promenad och fotografera fåglar. Det är så himla frustrerande när man hör dem men inte kan se var i träden de sitter. Men ju längre man går desto mer vänjer sig ögonen vid sökandet! Först ut var den här gulsparven som satt bara någon meter ifrån. Tyvärr hann den flyga sin kos innan jag fick till skärpan riktigt, men den var söt och får vara med ändå! Jag har förresten kommit på att jag förmodligen fotar på ett alldeles för lågt bländartal för det här ändamålet, ljuset borde väl vara tillräckligt för att kunna ha typ f/7-8 och då få bättre skärpa? Objektivet har bildstabilisator och en del bilder blir jätteskarpa så jag tror inte det är där problemet ligger (fast det är ju å ena sidan en budgetlins). Någon kunnig som vet?
 
 
Blåmesar har hittills visat sig vara bästa poseringsfågeln, har helt klart flest bilder på dem. Den här sista tycker jag är så otroligt gullig, ser ut som den tar i från tårna och sjunger för våren. Det är nog den allra gulligaste fågeln, så duniga små bollar!
 
 
Här har vi ett grönsiskepar och en ensam grönsiskehane. 
 
 
På avstånd såg både jag och mamma någon stor fågel (i jämförelse med de små mesarna och andra småfåglar) flyga och sätta sig i ett träd. Vad var det där!? ropade vi exalterat. När vi kom närmare så såg vi att det var en helt vanlig ringduva. Inte så jättespännande med andra ord...
 
 
Men den här observationen var betydligt roligare, en liten trädkrypare!
 
 
Lite oklart om det här är en tall- eller entita. Vi tog fram deras läten på mobilen och då lät det betydligt mer likt en entita, så vi säger att det var det.
 
 
Här är en fågel jag inte tror jag sett förut, i så fall har jag förträngt det, en nötskrika! Skitdålig bild, jag vet, men så kul att få se en sådan!
 
 
Här är en till av mina favoritfåglar (nötväcka är också en), nämligen sidensvansar! Jag tycker de är himla fina och vi såg hur många som helst på vägen hem. Så fint att fånga dem när de äter nypon!
 
 
Och här var ett helt gäng sidensvansar vi såg på vägen hem. Två till träd i närheten var lika fullpackade de med.
 
 
Och slutligen en liten talgoxe. Den kompletta listan på fåglar vi såg eller hörde var: blåmes, talgoxe, grönsiska, gulsparv, grönfink, entita (eller tall?), ringduva, koltrast, större hackspett, trädkrypare, kråka, stenknäck, skata, sångsvan, nötskrika, björktrast, sidensvans, pilfink och kaja. Alla fastnade inte på bild, men kul ändå att det ändå blev en ganska hyfsad lista!
 
Glöm förresten inte att kika in hos Anna María imorgon för då släpps nästa Monthly Makers tema!

Månadens biologifakta: Februari

Blågylta hane. Bildkälla.
 
Jag hade nästan glömt att februari bara har 28 dagar, jag trodde att jag hade ett par dagar till på mig att skriva månadens biologifakta, men här kommer den idag på månadens sista dag! Det handlar om djur som byter kön (oftast fiskar, evertebrater och växter, men här fokuserar jag på fiskar). Varför gör man det och när är det fördelaktigt att göra detta?
 
Det här med kön och hur vi oftast ser på det med ett binärt synsätt där det finns två alternativ, antingen är en kvinna eller man. Nu är det så att det inte är så binärt, ens hos oss människor, och verkligen inte i djurriket. Det finns gott om exempel på djur som antingen har två eller inget kön och även de som byter under livets gång, så kallade sekventiella hermafroditer. Könsbyten förekommer bland annat hos flera olika fiskarter. I Sverige har vi t.ex. blågyltan som främst finns vid klippiga havskuster i västra Sverige, framförallt Bohuslän. De föds med anlag för båda könen, men de flesta larver utvecklas till honor. De lever i polygyni vilket innebär att en hane har en grupp med flera honor. När hanen dör eller på något annat sätt försvinner så kommer den största honan i gruppen att byta kön och bli den nya ledarhanen. 
 
Blågylta hona. Bildkälla.
 
Vad är poängen med detta? Som med de flesta livsstrategier hos djur så handlar det om att maximera sin fitness. Fitness är kort sagt ett mått på hur mycket ens gener kommar att finnas i framtida generationer, det kan handla om individens fortplantningsförmåga, tillväxthastighet, hur attraktiv man är för det motsatta könet, hur väl man överlever (undviker predatorer), men även hur bra ens avkommor klarar av allt detta. Att byta kön förekommer därför endast hos arter där fitnessen skiljer sig mellan könen under livets gång. För blågyltan så är det bättre att vara en liten hona än en liten hane, därför börjar de flesta individerna sitt liv som honor. Små honor får även de para sig och kan föra sina gener vidare, medan det är svårare för en liten hane eftersom han måste konkurrera med de större hanarna. Men när fiskarna når en viss storlek så kan det istället vara mer fördelaktig att vara hane. En studie på Thalassoma bifasciatum eller Blue head wrasse (svenskt namn saknas) visade att större hanar fick para sig 40 ggr om dagen medan mindre hanar fick det till det färre än två gånger om dagen. Honorna föredrog de större hanarna och de blev valda i större utsträckning.
 
Blue head wrasse. Bildkälla.
 
Så om det då blir en "ledig plats" som hane om den nuvarande ledarhanen dör så är det den största honan som byter kön. Men hon måste vara säker på att det är värt kostnaden för att byta kön (det går åt en hel del energi åt detta), hon måste vara säker på att hon kommer att få ta över reviret och inte bli utkonkurrerad av en större hane, annars får hon lägre fitness än om hon hade förblivit hona. En stor hona har högre fitness än en liten hona eftersom hon kan lägga fler ägg än en mindre fisk. Men om man är en stor fisk så är det ännu högre fitness på att vara hane eftersom det är mindre kostsamt att producera spermier så kan man få ännu fler avkommor om man är hane. Så sammanfattningsvis:
Liten hona vs. liten hane = Honan har större fitness
Stor hona vs. stor hane = Hanen har större fitness
 
Clownfiskpar i sin anemon. Bild från Sharm el Sheik 2012 under en dyktur.
 
Det finns såklart exempel på när det är åt andra hållet, där man börjar livet som hane och sedan blir hona. Detta har selekterats fram hos djur där hanens storlek inte har någon påverkan på hur mycket de fortplantar sig. Där kan det istället vara en fördel att vara en stor hona eftersom man kan lägga fler ägg då. Ett exempel på fiskar som lever såhär är clownfiskar, ni vet Nemo-fiskar. De lever oftast i par i sina anemoner och den största av dem är honan eftersom det är hennes storlek som påverkar hur många avkommor de kan få. Det är fördelaktigt för båda två att honan är större eftersom de lever monogamt i sin anemon. Skulle honan då dö så får hanen hitta en ny partner och då han förmodligen är äldre och därmed större så kommer han att byta kön till att bli hona och den nya partnern får förbli hane. Så Hitta Nemo är inte helt korrekt biologiskt, Nemos pappa borde ha blivit Nemos mamma när hans partner dog... 

Månadens biologifakta: Januari

Några minuter över midnatt och klockan har egentligen slagit över till februari, men här kommer januari månads biologifakta!
 
 
Vad är det första ni tänker på om jag säger svampar? Champinjoner, kantareller, andra svampar man plockar i skogen? De är ju ganska trevliga sorters svampar, men det finns också mindre trevliga parasitiska sorters svampar. En sådan sort är svampsläktet Cordyceps och Ophiocordyceps, där alla arter inom släktet är endoparasiter, vilket betyder att de lever inuti en värdorganism. De flesta svampar i släktet parasiterar på insekter och några av arterna har ett väldigt obehagligt sätt att göra det på. De här svamparna kan kontrollera hjärnan och därmed beteendet hos den insekt de lever i. 
 
Varför skulle en svamp kontrollera hjärnan hos en insekt, vad vinner den på det? Det är helt enkelt ett sätt för svampen att öka sin fitness, alltså sprida sina gener till kommande generationer. I det här fallet handlar det om att den vill sprida sina sporer så bra som möjligt. När en sådan här svamp tar sig in i en insekt så tvingar den insekten att klättra uppåt innan den dör. Ur den döda insekten växer sedan svampens fruktkropp upp (den delen av en svamp som man plockar och äter, den synliga delen ovan jord). Ur svampkroppen sprids sedan sporerna, och då är det en fördel att vara högt upp så att de kan färdas så långt som möjligt. Svampen kan också styra insekten mot en plats där det är rätt luftfuktighet och temperatur för den att maximera sin sporspridning. 
 
 
Det finns olika arter av den här typen av svamp och de flesta specialiserar sig på just en art av insekter. Ett exempel som det forskats ganska mycket om är arten Ophiocordyceps unilateralis, även känd som zombie svamp. som oftast använder en myror som värdorganism. Den är specialiserad på en viss art, men kan även använda sig av andra närbesläktade arter. Med andra arter är den inte lika framgångsrik, den kan inte kontrollera hjärnan lika bra och får en mindre framgånsrik reproduktion. När den här svamparten infekterar en myra så tvingar den myran att klättra upp på ett blad ca 25 cm ovanför marken. Där får den myran att bita fast i bladet med sina käkar, något som inte hör till det normala beteendet hos en myra. Därefter förstör svampen kopplingar i muskelcellerna hos myran, vilket leder till att den inte kan röra sig mer. Käken är låst i bitläget för att få myran att stanna kvar på just den platsen som svampen valt som lämplig. Efter det tar svampen död på myran och skickar ut en fruktkropp som sprider ut sporerna över marken för att förhoppningsvis infektera flera nya myror. 
 
Obs, om man tycker att insekter är äckliga är detta kanske inte den bästa videon att se!
 
 
Hur hemskt det här än må vara, så kan det ändå vara positivt för ekosystemet i stort, i alla fall när det kommer till artdiversitet. De här svamparna förhindrar att en grupp eller art blir för många och kanske konkurrerar ut andra arter totalt. Ju fler individer av en viss art, desto större risk att de blir infekterade av svamparna, och på så sätt bibehålls balansen i ekosystemet. Det finns exempel på andra parasiter som också påverkar värdorganismernas beteenden, bland annat en som attackerar sniglar. Dock påverkar den på videon nedan inte hjärnan och nervsystemet som filmen antyder, utan bara synen eftersom den parasiten sitter i ögontentaklerna hos snigeln. Sniglarna föredrar mörka platser för att undvika predatorer och med en försämdras syn förstår de inte att de är på väg upp i ljuset mot faror. Den här parasiten är inte heller en svamp, utan en plattmask! Men jag tyckte den var intressant att nämna i sammanhanget ändå. 
En sista fun fact: Storyn i tv-spelet The last of us går ut på att en form av Cordyceps infekterar människor och förändrar deras beteende! Det spelet är för övrigt jätteläskigt och sjukt svårt.
 
 
För vidare läsning om Cordyceps och Ophiocordyceps, så kallade zombie svampar:
Scientific American
Science Daily
Wikipedia
Scientific American
Wikipedia
 
 

Önska biologirelaterade inlägg!

 
Jag har ju en kategori här på bloggen som handlar om biologi där jag varje månad skriver ett längre inlägg om något intressant fakta inom biologi. Det har hittills handlat om hemipenisar hos hyenahonor, våldtäktsskydd hos änder, så kallade "mating plugs" hos ekorrar och nu senast vad som gör att växter vänder sig mot ljuset. Jag håller på att sammanställa en lista med förslag på inlägg i den här kategorin, och jag tänkte höra ifall ni har några önskemål på ämnen att ta upp! Är det något ni funderat över om djur, natur, människokroppen eller liknande? Några exempel jag har skrivit upp (på en ganska lång lista hehe) är bland annat:
  • Hur fåglar navigerar
  • Valars evolution
  • Hur växter och pollinatörer har anpassat sig till varandra med evolutionen
  • Hajars "sjätte" sinne som gör att de kan känna av elektriska impulser
  • Svampar som manipulerar insekter att göra olika saker
  • Vad som gör att fåglar kan flyga rent fysiologiskt
  • Fiskar som byter kön - varför och när är det fördelaktigt?
  • Presentationer av olika roliga/knäppa/konstiga djur- och växtarter (fast det här kanske inte behöver vara ett månadsinlägg utan dyka upp då och då?)
  • Hur en fladdermus i Sverige lever under ett år
Är det någon av de här punkterna ni är extra sugna på? Någon som är så mycket allmänkunskap att det inte är lönt att skriva om? Jag vill jättegärna ha fler förslag på vad ni tycker är intressant att läsa om! Djur, växter, bakterier, människan? Evolution, ekologi, fysiologi? Förklaringar av olika termer? Ös med tips så blir jag glad!

Förälskat mig i korta skärpedjup

 
Jag har en dum omtenta så jag har inte hunnit använda min nya kamera nästan alls än. Men har haft lite tid att prova här hemma bara, men har lite brist på intressanta motiv här. Så det har mest blivit mina växter och julgransdekorationer. Något jag har blivit lite förälskad i är korta skärpedjup, det känns som väldigt många blir det när de köper en systemkamera :) Så även jag! Så här är massa närbilder på några av mina vinterlevande växter. 
 
 
Minns ni inlägget jag skrev om apikal dominans? Och det här inlägget jag skrev i november om att jag ville få min palettbladsplanta mer buskig istället för att den bara skulle växa uppåt? Nu kan man se att det faktiskt funkar! Små sidoskott har utvecklats i flera av bladvecken på palettbladet! Hurra!
 
 
Det här är en tändstickskaktus jag fått av min mor. Hennes är dock mycket större och finare än min, men jag hoppas att den växer till sig lite mer i år! Det är nästan bra att våra fönster är så skitiga så att det gav lite extra dimma på ljuset, haha.
 
 
Och så den lilla kameuforbian jag fick av Sandra när hon hade sticklingsbyte på bloggen. Jag föreslår en repris på det inlägget när det blir lite närmare våren! Det var ett så himla bra inlägg! Den här lilla växer till sig sakta men säkert, två nya blad har den fått sen den flyttade hit. Jag tror att i takt med att solen kommer tillbaka så kommer det gå i rasande takt för den lilla.

Månadens biologifakta: December

 
Dr. Westerlund pelargon som väldigt tydligt är påverkad av fototropism.
 
December var en så himla hektisk månad, så jag hann inte skriva något månadens biologifakta (de här inläggen är helt klart de som tar längst tid att skriva). Så här kommer det lite försenat, och så får det bli två stycken den här månaden helt enkelt! Den här månaden ska vi vända oss bort från olika djurs könsorgan och sexuella beteenden och kolla på växter istället och hur det kommer sig att de växer så att de sträcker sig mot ljuset. Varför växterna vill sträcka sig mot ljuset är kanske självklart, växter behöver solljus för att kunna utföra fotosyntes som är livsnödvändig för dem. Men hur går det till? Hur vet de var ljuset är?
 
Den här processen kallas för fototropism, vilket kommer efter grekiskans ord för ljus (foto) och vändning (trope). Jag har skrivit lite tidigare om växthormoner och hur de har en inverkan på sticklingars utveckling och apikal dominans, och även när det gäller fototropism så är det växthormoner som har en central roll. I den här processen är det hormonet auxin som är det viktiga. Hormonet har flera olika funktioner, tex får det växten att växa på höjden istället för att utveckla sidoskott vid apikal dominans. När det gäller fototropism är det en funktion hos auxin som är särskilt viktig, och det är att den påverkar cellers elongering. Alltså att cellerna blir längre. 
 
Bildkälla.
 
På första bilden så är ljuset jämt fördelat över växten, och auxin (de rosa prickarna) är också jämt fördelade i toppen. Men vid assymetriskt ljus, alltså när en sida belyses mer än den andra så kommer auxin-molekylerna att förflyttas till den skuggade sidan (bild 2). Exakt varför de flyttas tror jag inte att man vet säkert än, men det finns lite olika teorier. En är bland annat att ljuset deaktiverar auxinet på den ljusa sidan, och att det därför bara finns aktivt auxin på skuggsidan. En annan teori är att det blir ett slags flöde av auxin från ljussidan till skuggsidan. Men det man vet säkert är i alla fall att skuggsidan får en större andel auxin än ljussidan, exakt hur det går till kanske vi vet om några år. 
 
Som jag nämnde tidigare så har auxinet en elongerande effekt, cellerna på skuggsidan av växten blir alltså längre. Det sker genom att auxinet aktiverar protonpumpar, vilket leder till minskat pH i växtcellen. Den surare miljön mjukar upp cellväggen vilket gör det lättare för cellen att expandera. På bild 3 och 4 ser man hur cellerna blir längre på den skuggade sidan. Effekten blir då att växten växer i riktning mot ljuset.
 
Hur känner växter av var ljuset är då? De har olika sorters ljusreceptorer som kan fånga upp olika typer av våglängder, exempelvis finns fototropiner som fångar upp blått ljus och som tros vara det som styr fototropism i (åtminstone) en del sorts växter. 
 
Det finns också något som heter negativ fototropism, som betyder att växten växer mot mörker istället. Det kan bland annat ses i rotskott, som inte vill ha något ljus (här sker ingen fotosyntes). Rotskotten påverkas också av gravitropism, och det innebär helt enkelt att de känner av gravitationen och vet vad som är upp och vad som är ner. Så även om du skulle sätta en planta upp och ner så skulle roten börja leta sig neråt och skotten uppåt. Lite coolt tycker jag! 
Tidigare inlägg