Jag kikade igenom mina utkast på bloggen (har över 60 stycken!?) och hittade den här rubriken från i våras, fem jobbminnen var det från början men vi kör på tre istället. Okej, visst past-time-Mikaela, vi kör ett inlägg om det!

 

Jag jobbade på Gröna Lund somrarna 2010 och 2011. Sista året jobbade jag bara på Jetline (den blå bergochdalbanan) och det hände ibland att parkchefen kom med en VIP-gäst som fick gå före i kön och åka en tur. Det var oftast olika kändisar, artister som hade spelning på Grönan samma dag tex, men också annat vip-folk som man inte kände igen. Så en sommardag när det är jättemycket folk och stressigt så händer just detta. Parkchefen kommer in med två killar i 30-årsåldern som ska åka, och de vill sitta längst fram. Jag är stressad och börjar koordinera och tala om för gästerna som står i kön vad som händer, att de får vänta tills nästa tåg rullar in. Tåget fylls upp och jag går igenom säkerheten på alla. De två VIP-killarna har keps på sig så jag ber dem att ta av sig dem och så ger jag klartecken till min kollega i körhytten. När de rullar iväg frågar två små killar i kön om killarna längst fram, "Var det Zlatan!?", jag skrattar och säger att nej, det var det inte. Honom hade jag ju känt igen! Men när tåget kommer tillbaka så är det mycket riktigt Zlatan och Olof Mellberg som sitter längst fram, som jag då inte alls känt igen. Småkillarna var överlyckliga och stirrade på Zlatan med stora ögon och jag skämdes lite för att jag inte känt igen honom. Men ja, kan i alla fall skriva upp på CV:et att jag bett Zlatan ta av sig kepsen! 

 

Hösten efter jag gått ut gymnasiet bestämde jag mig hux flux för att åka till Egypten och utbilda mig till divemaster och jobba med dykning. Två veckor senare satt jag helt själv på ett plan på väg mot äventyr! Medan jag utbildade mig jobbade jag också lite i receptionen på dykcentret och en dag kliver en 40/50-årig rysk man in med sin son (jag var alltså 19 år då). Han kan inte särskilt bra engelska och vi kommunicerar så bra vi kan och jag hjälper honom att boka in en dagsdykning till dagen efter. Morgonen efter kommer han in till receptionen och har med sig en ask med jordgubbar till mig i present, jag blir förvånad men tar emot dem och tackar. Jag skulle också med på båten den här dagen och dyka, och mannen ber om att få dyka med mig. Visst, det går bra. Jag anstränger mig för att se till så att han förstår allting när vi går igenom dykplanen eftersom hans engelska inte var så bra, och till sist så hoppar vi i.

 

Jag märker direkt att mannen inte är särskilt duktig på att dyka trots sina över 100 loggade dyk, han får ingen kontroll över flytkraften och åker upp och ner, hit och dit. Så jag tar tag i hans hand så att han ska hålla sig på plats och inte flyta runt, och då går det bättre. Vi simmar runt ett tag vid ett korallrev på 10 meters djup när han plötsligt får problem med flytkraften igen. På något sätt har han fyllt upp västen med luft och flyter rätt upp som en kork. Och han vägrar släppa min hand. Så han drar upp mig också, alldeles alldeles för snabbt. För er som inte har dykcert kan jag kort säga att man aldrig ska stiga upp för fort i och med risk för dykarsjuka och annat läskigt. Man brukar normalt stanna på 5 meters djup i 3 minuter bara för att vara på den säkra sidan. Men nu flöt vi alltså från 10 meter upp till ytan på bara några sekunder. Jag försöker behålla lugnet och tänker på att hela tiden andas ut luft medan vi närmar oss ytan. Luften komprimeras ju djupare ner man är pga trycket, så när man stiger uppåt så expanderar luften igen, vilket kan leda till att luftfyllda hålrum i kroppen skadas, tex att trumhinnan i öronen spricker eller ännu värre: allvarliga fatala skador på lungorna. Så jag var riktigt, riktigt rädd när vi kom upp till ytan. Jag avbröt dyket och simmade till båten igen med mannen. Jag kände noggrant efter i kroppen, allt kändes okej. Det var en jäkla tur att det var inte ett djupare dyk, 10 meter är inte så farligt även om man får en så snabb uppstigning som vi fick (men det visste jag inte då, så var jätterädd), men om vi hade varit nere på 30 meter så hade nog med största sannolikhet inte gått lika bra. Usch. Det är en av två gånger jag varit rädd när jag dykt. Den ryska mannen verkade däremot väldigt obrydd och när dagen var slut och vi var tillbaka på land ville han ha mitt nummer och mejladress och att jag skulle komma och hälsa på honom i Ryssland. Tack, men nej tack blev mitt svar.

 

Kan man räkna volontärarbete som jobbminne? Ja? Okej, bra. När vi startade Bus4Africa så ordnade vi en massa olika aktiviteter, en klubb, en loppis etc för att samla in pengar till vårt projekt. En av de roligaste grejerna vi gjorde var dock att ställa upp i forsränningen som går varje valborg i Uppsala. Det var förvisso inte för att få in pengar men mer för att få uppmärksamhet kring projektet. För er som aldrig firat valborg i Uppsala (ni borde göra det någon gång!) så blir hela staden som en stor festival, och dagen inleds med forsränning kl 10.00 på Fyrisån. Man designar och bygger sin egen flotte och så ränner man ner för ån. Det är verkligen ett jippo och man måste gå dit jättetidigt om man vill ha en bra plats att se flottränningen från. Men att vara med var en miljard gånger roligare än att titta på! Bara själva bygget var sjukt kul. Vi byggde en folkabuss i Tanzanias färger och med afrikanska djur på. Den blev så fin! Anledningen till att det blev en folkabuss, och varför organistationen ens hette Bus4Africa, är att vi när vi började plugga tillsammans skämtade om att vi skulle åka buss till Afrika, precis som Hannas mamma hade gjort när hon var ung. Så började de tre åren av kandidaten gå mot sitt slut och så bestämde vi oss för att göra det, startade organisationen och började samla in pengar till en by på Zanzibar. Nu blev det så att vi flög ner istället för att åka buss som vi hade tänkt, det visade sig vara alldeles för dyrt och krångligt, men det var en jäkligt häftig resa ändå! Forsränningen gick bra och vi klarade oss ner för kvarnfallet utan att trilla i, great success! Tills två av oss ombord belägrade en annan flotte med Sovjet-tema i slutet, men det är en annan story.